Sedan någon månad tillbaka är jag adjungerad styrelseledamot i Frilans Riks. Det har gjort att jag har funderat en hel del på fackets roll, både i dag och i framtiden.
Jag har hittills varit på ett möte. I övermorgon ska jag till nummer två. Jag kommer bland annat att prata om varför jag tycker att förbundet ska använda sig av sociala medier. Det här är min utgångspunkt för den diskussionen.
Mycket av tiden under det första mötet gick åt att vi förhöll oss till olika saker. Att hitta den rätta positionen, kan man säga. Frilans Riks förhåller ju sig på ett sätt till förbundsstyrelsen och på ett annat till klubbarna och på ett tredje till medlemmarna. Inget konstigt med det – i en hierarkisk organisation blir just detta, att hitta rätt position, en av uppgifterna.
Många av de som är fackligt aktiva under lång tid vandrar längs någon slags facklig karriärväg. Under tiden förhåller man sig till organisationen utifrån den plats man befinner sig för stunden. Perspektiven skiftar alltså.
Vad är facket? Ju högre upp i organisationen, desto vanligare är det att facket definieras som ”vi, alla vi, tillsammans”. Men den positionering som är tvungen att finnas i en hierarkisk struktur omöjliggörs ofta ett sådant ”vi”.
Alla tittar ju uppåt och pratar om ett ”dom”, utom de förtroendevalda som sitter allra högst upp. De tittar neråt och pratar om ett ”vi”.
När jag var 24 och nyanställd vikarie riktade jag blicken mot min lokala fackklubb och förhöll mig till den.
När jag för några år sedan satt med i Stockholmsfrilansarnas styrelse förhöll vi oss till Frilans Riks styrelse och nu sitter jag alltså mellan klubbarna och FS och diskuterar hur vi bäst ska göra för att jobba för medlemmarna.
Jag ser ett problem med detta. Och det är att det är så otroligt omodernt.
Jag är förtroendevald, men ingen medlem vet vad jag gör om jag inte talar om det. Och jag lovar, jag kan leva ett helt liv inom facket utan att tala om det.
Ingen vet alltså vad jag tycker i de frågor som vi tar upp och diskuterar.
På samma sätt är det med alla fackliga frågor, på all plan. Det finns bara ett sätt för mig att ta reda på vad klubbarna, distrikten eller FS tycker om olika saker – och det är att läsa besluten. I efterhand.
Transparensen inom Journalistförbundet är i stort sett obefintlig. Därmed skiljer sig inte vårt förbund från några andra fackförbund.
I dag kan jag till exempel läsa vad vår ordförande bloggar om, men jag kan inte lämna några kommentarer – vilket visar att man antingen inte har begripit vad det verkliga värdet av en blogg är (tvåvägskommunikationen) eller att man mycket väl förstått just detta och medvetet valt att inte ha kommentarer eftersom man alltså inte vill ta i dem.
TCO:s Facket Förändras.nu är ett undantag och har säkert ett värde, men är alldeles för omfattande för att något känsligt ska kunna diskuteras. Här debatteras vanligtvis ”facket” i breda ordalag – inte enskilda förbunds agerande i specifika frågor.
Dessutom är forumet, antagligen av just denna anledning, inte särskilt välbesökt.
Det som ser ut att vara ett transparensprojekt är i verkligheten en insändarlåda, som inte förändrar några strukturer alls inom rörelsen. Fler sådana exempel är lätta att hitta.
Vad är då fackförbunden är rädda för?
– Inget! skulle många av deras företrädare svara.
Det tror inte jag stämmer. Jag tror att förbunden både att rädda att släppa greppet över den hierarkiska organisationen och att släppa kontrollen över informationen. Motparten på arbetsmarknaden sägs till exempel kunna utnyttja inre stridigheter vid förhandlingar, alltså är det bäst att hålla tyst utåt.
Problemet är att det inte stämmer. I dag kräver folk transparens för att överhuvudtaget vilja vara delaktiga och transparensen i sig leder till ett övertag eftersom engagemanget ökar.
Den stora förändringen som många i toppen (av alla hierarkiska organisationer) av naturliga skäl blundar för handlar om att människor inte längre nöjer sig med envägskommunikation – i några som helst sammanhang.
Alternativet till transparens är i längden inte särskilt lockande för någon: det innebär nämligen att man, i takt med att medlemsantalet minskar, får en krympande maktelit med ett ständigt krympande inflytande utåt.
När man diskuterar vilka nya verktyg som förbundet bör använda sig av för sin verksamhet, bör det här vara något som man har med i diskussionen. Naturligtvis kommer Journalistförbundet att använda sig av bloggar, forum och sociala medier. Frågan är bara på vilket sätt.
Att bara använda verktygen för att de verkar vara populära och praktiska (och samtidigt försöka stänga av tvåvägskommunikationen i så många fall som det går, till exempel genom att ha bloggar utan kommentarsmöjligheter), är ingen väg som leder NÅGONSTANS framåt.
Samtidigt ska man vara medveten om vilken kraft det ligger i transparans-utvecklingen. Det är långt ifrån självklart att alla gillar tanken på att göra medlemmarna delaktiga i nästan allt. Det finns ju en tro på att det INTE GÅR. Den tron har naturligtvis sina grunder: det här är en utveckling som RASERAR hierarkier och skeptikerna har ofta positioner att skydda.
Jag tror på att det går att bygga solidaritet underifrån. Men man gör det bara genom öppenhet, deltaktighet och tvåvägskommunikation. Om vi ska använda oss av sociala medier ska vi göra det för att bygga ett nytt förbund som gör FLER människor delaktiga i de reella besluten och som gör att vi som sitter som förtroendevalda kan fatta bättre och mer relevanta beslut än vi gör i dag.
Det finns alltså en ideologisk grund till varför vi ska använda oss av de här verktygen och jag tror att det är viktigt att vi har en samsyn om denna om vi ska kunna arbeta med dem på ett vettigt sätt.
Det här inlägget och den här bloggen är naturligtvis en del av precis samma diskussion. Det går ju inte att sitta och blänga uppåt och kräva saker av andra som man inte gör själv. Vill jag att alla i FS ska vara transparanta måste jag ju vara det själv.
Grundaren av det brittiska socialförsäkringssystemet lär ha slutat alla sina anförande med ”This is my truth, tell me yours”. Jag vill säga precis samma sak.
