”Man få ta saken i egna händer om något ska hända.” Så tänkte Mats Bjurbom efter att ha fått en roman refuserad ett antal gånger, och startade ett eget förlag. Med inkomsterna från en halvtidsanställning på Smålandsposten och en heltidsarbetande hustru kan han ägna en hel del tid åt att skriva efter eget huvud. Böcker som genererar kostnader snarare än intäkter. Han kostar till och med på sig en egen mässmonter för sina böcker “Indien ur fem perspektiv” (om familjens Indienresa), novellsamlingen “Konsten att räkna till tio” och den nya kåserisamlingen “Den skönstjärtade Venus”.
Kim Hall gjorde en intervju för en artikel om kulturkrockar mellan danskar, svenskar och norrmän. Föreläsarna som håller seminarier för företag i ämnet ”Skandigration” såg behovet av en bok som komplement till sina föreläsningar, och ville gärna se Kim som författare. Hon nappade, och har ägnat kvällar, nätter och helger åt att få boken skriven. Efter ett visst antal sålda böcker är kostnaderna betalda och boken ska då kunna generera lite inkomster, men som så ofta i författarbranschen är det snarare seminarier och föredrag man drar in pengar på.
Henrik Arnstad kommer ut med sin andra bok på Norstedts förlag. “Skyldig till skuld, En europeisk resa i Nazitysklands skugga” om hur Europas före detta axelmakter försöker hantera sitt mörka förflutna. Boken är en uppföljare till hans förra bok “Spelaren Christian Günther”, där han fick låna sitt namn åt Arnstad-debatten i Finland om landets tid som allierad med Nazityskland 1941-1944. Debatten gav stoff till den nya boken.
Enligt Henrik Arnstad blir man antagen av ett förlag bara man har en bra idé. Som hjälp till försörjningen under tiden man skriver finns massor av stipendier att söka. 60.000:- rent i fickan ger åtminstone ett par månaders försörjning, men de skattefria pengarna syns inte i underlaget till sjukpenninggrundande inkomst när det är dags för föräldrapenning, berättade Henrik enligt egen bitter erfarenhet.
Lördagens debatt mellan kulturjournalister och bloggare slutade i samförstånd om att bloggarna inte lär konkurrera ut den traditionella kulturjournalistiken. Debatten leddes av Lis Hellström Sveningson, kulturjournalist och ordförande i scenkonstkritikernas förening.
Rosemarie Södergren som driver kulturbloggen.com och Eva Emmelin som skriver litteraturbloggen En full bokhylla är en rikedom, fullbokhylla.wordpress.com ser sig inte som konkurrenter till de traditionella kulturjournlisterna, utan snarare som komplement. Som bloggare kan man skriva direkt ur hjärtat utan samma krav på att ens åsikter ska vara underbyggda på samma sätt som om man skriver i en tidning. Eva Emmelin driver sin bokblogg som en offentlig läsdagbok, för att dela med sig av böcker hon läst.
På tidningens kultursidor förväntar man sig väl underbyggda åsikter av en kunnig skribent. Men skriver Rosemarie Södergren något fel, så får hon höra om det fortare än snabbt – hon säger att hon är precis lika övervakad i sin blogg som i vilken annan publikation som helst. Just snabbheten är nog bloggens stora fördel. På en blogg kan man slänga ur sig en kommentar om en spelning man varit på och bara måste få berätta om. Rosemarie Södergren kan nämna flera exempel på band som uppmärksammats i hennes blogg långt innan de stora dagstidningarna ens stavat till deras namn.
Kalle Malmstedt är framför allt rockkritiker i GP och har även en privat blogg, där han skriver sånt som ingen vill betala för, men det är en helt annan sak. Skillnaden går dock varken mellan betalt eller icke betalt skrivande, eller mellan gammelmedia och nätet. Siri Reuterstrand driver sedan åtta år nättidskriften Alba helt ideellt. Ingen av skribenterna får betalt men tidningen har ändå journalistiska krav och ideal.
Alla fyra debattörerna är journalister, så det handlar inte om proffs mot amatörer. Inte heller om betalt eller icke betalt skrivande. Det handlar om vem som skriver och i vilket syfte. Ett digert källkritiskt arbete för läsarna.
Malin Wahlstedt
